Hel: Dödens gudinna

Se! Dödsgudinnan avslöjas i all sin sjukliga härlighet! Med tiden ska ALLA knäböja!
Grotti Mill Productions presenterar stolt - ett paradigm av skandinavisk gotik.. Hels UNDER-världsliga skönhet - The Norse Goddess of Death, av ULF, Grotti Mills främsta artist.

Dödsriket i germansk mytologi kallas Hel. Det är riket till vilket de människor som dött på land av sjukdom eller ålderdom släpps in - som jämförelse tillhör de drunknade en sjögudinna, Rán, och de fallna i strid ges till Oden i Valhalla.

I antik germansk mytologi är Hel INTE en plats för straff; det är helt enkelt de dödas bostad - allmänt sett som en plats för utomjordisk skönhet. Frasen "att komma till Hel" användes en gång som en synonym för att dö.
Mytologin om Hel fick så småningom egenskaperna av att vara ett tortyrrike under högmedeltiden, då det ibland kallas Niflhel eller Niflheim ('Dark Hel' och 'Dark World') och då blir det nära förknippat med det kristna helvetet - som i sin tur har fått sitt namn från det nordiska ordet Hel som det förknippas med. Således blev det germanska dödsriket, Hel, och det kristna tortyrriket, helvetet, praktiskt taget synonyma under medeltiden.
I dagens odiniska världsbild används ordet Hel ofta i dess mer urgamla sammanhang som ett saligt rike av ett övergångsliv efter detta - medan Niflhel används för att särskilja det mörkare riket av lidande och plåga som finns i underjordens djupare fördjupningar.

Gudinnan Hel (även kallad Hela) är härskare över det tidigare nämnda dödsriket i germansk mytologi. Det nämns inte om henne före 900- och 1000-talen, så hon anses allmänt vara en sen poetisk personifiering av underjorden.
Och eftersom Hela går in i mytologin långt in i den kristna eran anses hon också vara en olycksbådande ande, vanligtvis uppfattad som Lokis dotter och därför syster till Midgårdsormen och Fenrisvargen.

Hels hall heter Eljú(TH)nir ('den fuktiga platsen'), hennes tallrik och hennes kniv 'hunger', hennes tjänare Ganglati 'den långsamma', tjänstepigan Ganglot 'den lata', tröskeln Fallandaforad 'stötkloss', sängen Kor 'sjukdom', sänggardinerna Blíkjanda-bolr 'dyster olycka'.

Även om dessa allegoriseringar inte har något direkt att göra med forntida germansk mytologi och mer med kulturen under den medeltida kristna eran i Europa, återspeglas det ändå en underliggande acceptans - till och med en fascination - av det makabra. Denna fascination av Death and Dying har utan tvekan varit en hälsosam del av den europeiska kulturen genom tiderna, från förkristen tid och i vissa fall långt in i dagens era.
Även om många försöker titta bort, kom ihåg.. En kultur baserad på Sanning och förnuft har inga betänkligheter om att se döden i ögonen.